bells (:

sitter &lyssnar på robin b samtidigt som jag läser igenom hans blogg.
jag är måttligt uttråkad &hans blogg är ett bra tidsfördriv! jag tycker om det faktum att han lyssnar på mcfly,
det gör att jag gillar honom lite mer sådär. han sjunger bra &han påminner mig om dan flint något otroligt. visserligen
är dan snyggare, men yeahyeah, who cares? robin är bra, &i dont want him out. maxie, ser du vad du gjort med mig?!
det är ditt fel, bara ditt fel. men jag gillar dig ändå :*


(från robins blogg, han fick en fråga, &svarade. han gillar mcfly. jag gillar honom)


&to something else...
jag är så sjukligt trött justnu, men kan inte förmå mig att gå &sova. jag vill inte, för jag kan inte. saker håller på att förstöra
mig totalt, my head is messed up. tåtar föll för några dagar sedan, till tonerna av homecoming med hey monday.
de föll också till down goes another one med världens bästa mcfly. det är så mycket på gång, så många känslor och jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska bete mig. jag behöver svar, men jag får inga. jag måste våga, ta chanser. men varför ta chanser när man vet hur illa det kan gå? så fungerar jag, förstår ni hur fel det kan gå då? när man dömer ut allt redan innan det har börjat? mja, jag är inte så smart när det gäller såntdär. men justnu vet jag inte hur jag ska göra med något. nu, denhär månaden (!) ser jag mina boys igen, &det är helt sjukt. den här månaden kommer jag hem, hem till london, the place where i feel like i belong. the only place. jag kan vara mig själv, behöver inte oroa mig för vad folk tänker om mig. när bussen rullade in på stationen i kalmar i onsdags insåg jag vad jag ogillar med kalmar. people talk a lot, and they don't care about your feelings. det borde vara sloganen för kalmar, men antar att vi inte skulle få så många turister eller så då? nej, probably not. men för oss ungdomar så är kalmar så. faktiskt. jag kan inte gå någonstans utanm att folk tittar snett, kommenterar, viskar... &jag ser inte ens så annorlunda ut! jag förstår om de pratade förut, när jag vad punkrockare &allt sånt där. nu, när jag bara sticker ut lite, så är de nästan värre. kan folk inte vara diskreta? om de nu tycker en sak behlver de väl inte stirra ut folk så att deras ögon ploppar ut? för så är det nu.
kanske skulle jag sluta vara annorlunda? klä mig som alla andra, färga håret blondt &sminka mig med massa solpuder &foundation på läpparna? nej, nej och åter nej.
så är folket i kalmar. detdär beskriver deras utseende. jag, on the other hand, är inget av detdär. vilket ni förmodligen vet.
jag försöker vara stark, tänka att de inte betyder någonting för de är idioter &jag borde inte ta åt mig. men vad jag gör? jag tar åt mig, det har jag alltid gjort. när jag blev utfryst på högstadiet var det musiken jag vände mig till. när folk sa elaka saker på stan var musiken min tröst. när jag blev påhoppad på internet fanns musiken där. när jag förlorade min bästa vän, var musiken den axel jag grät ut på. är det konstigt att musiken är det viktigaste i mitt liv? nej. den finns alltid där, no matter what. &justnu, så är det musiken som får mig att tänka att jag kommer klara dethär, jag kommer klara allt. vad som än händer har jag min musik &mina vänner som stöttar mig. jag har förlorat en del på vägen, men också funnit nya som betyder otroligt mycket.

dendär jesse mccartney-låten är än en gång på repeat på min mp3. jag stirrar ut genom fönstret till tonerna av en av de vackraste låtarna någonsin. den må vara cheesy och töntig, men den är otrolig.
because you live and breathe, because you make me believe in myself  when nobody else can help.